Resan till Angkor bokade vi för någon dag sen och helt
otippat och oplanerat blev det en ”paketresa” med ALLT inkluderat, resa,
boende, guide, visum, mat mm. Vi tänkte att, det blir nog vi och ett gäng
pensionärer. Man kunde välja 2-4 nätter och hur man ville bo och eftersom
det bara skilde 300bath (ca75kr)/person att ta det ”bästa” hotellet slog vi
till med det och betalade 21 000 bath (ca 5300:-)
Nog känns det lite läskigt att lägga ut så mycket
pengar och sen få ett litet kvitto som ska ta oss ut på resan, nog hinner
man tänka några gånger när bussen aldrig kommer och man sitter där och
väntar men 15 min sen, 07.45, dök den upp. Självklart fick vi varsin
klisterlapp som märkning. Vi hamnade längst bak i den gamla minibussen där
det var små, trånga och nedsuttna säten och där fick vi vackert sitta och
studsa runt tills vi kom fram till den plats där våra visum fixades medans
vi fick lunch.
Det visade sig att det bara var två personer till, två
män, som köpt samma resa som oss men på bussen var det många andra som bokat
andra typer av paketresor eller bara buss till Siem Reap. Vi fick nya
märklappar innan vi klev på en stor buss som tog oss vidare till gränsen.
Precis innan vi klev på var det en kille som sa att vi skulle betala entrén
till templet redan där och att det var han som skulle guida oss de här
dagarna, vi får se om vi blev blåsta på de totalt 300:- när vi kommer så
långt på vår resa. Det var hur som helst underbart att åka riktig buss efter
att ha suttit ihop tryckta i minibussen.
Framme vid gränsen fick alla kliva ur bussen och gå
genom den thailändska passkontrollen och vidare genom ett ingenmansland till
den Cambodjanska passkontrollen. Det lustiga var att man kunde missa att bli
in stämplad i landet eftersom det i ”ingenmanslandet” rådde full aktivitet
det byggdes, satt gatuförsäljare, fanns tax free butiker blandat med
tiggare, det var som en liten stad och när man väl kom till passkontrollen
kunde man missa den eftersom det låg lite vid sidan av. Instämplade och
klara hoppade vi in i bussen igen och åkte buss i ytterligare tre timmar.
Vi som var märkta med PK behövde aldrig röra ett finger
för att komma fram till vårt hotell, bussen körde oss dit. Övriga blev
avsläppta vid en TucTuc-station och fick lösa färden till boendet själva.
Det känns väääldigt konstigt att bara följa med och inget behöva göra. De
som skulle åka TucTuc fick förhandla om pris och precis då kändes det ganska
skönt att slippa. Den ena killen på bussen berättade att det var VÄLDIGT
VIKTIGT för landets ekonomi att vi tog ut och använde oss av Kambodjas egen
valuta för att den skulle stärkas. Det här tror vi också är rätt väg att gå
för landets utveckling och lät bli att ta ut Dollar och tänkte istället
växla bath till riel vilket skulle vara enkelt. Det enda de ville ha väl på
plats var ändå Dollar, så vi chansade och tog ut i en automat och det gick
bra för oss, men varnad för det har vi blivit.
Väl på hotellet blev det en snabb dusch och därefter
middag. Det var framdukat till fyra personer och vi satt med de två männen
från Tyskland och åt middag. Tror det kändes lika för dem som oss först men
vi pratade på om olika upplevelser och platser i Thailand och de har varit
på ungefär samma ställen som oss. Efter middagen tog jag och Micke en
promenad och sen var det bara att natta.
Vid 8.00 blev vi upphämtade på hotellet av en guide och
en TucTuc-förare som skulle ta hand om oss i två dagar. Guiden har varit
guide i 10 år och är bra på engelska, chauffören körde lugnt och bra.
Eftersom vi köpt en resa som inkluderar allt så fixade guiden våra biljetter
till tempelområdet, men vi fick följa med eftersom var och en behövde bli
fotograferad, biljetten är personlig och de printar ut en biljett med foto.
Äntligen på väg till alla tempel, första stoppet var
att gå över bron och genom ingången till det 3x3 kilometer stora Angkor
Thom. På bron som till delar har renoverats stod det onda figurer på höger
sida om vägen och goda till vänster. Det var rätt mäktigt att gå igenom,
många åkte fordon genom och hann knappast se ingången. Väl inne på området
åkte vi till Bayon som låg mitt i Angkor Thom området. Det finns
utskulpterade berättelser och historier välbevarade med tanke på tidens gång
längst väggarna och vår guide berättade att de lägst stående var skulpterade
längst ner och ju högre upp desto högre ”rang”. Man skulle kunna gå i timtal
och bara titta på dessa bilder som faktiskt säger ganska mycket om hur de
levde på den tiden. När man klättrat upp en bit kom man nära Bayon´s torn
som bestod av ansikten.
När vi kom ner åkte vi genom Angkor Thom området som
består av flertalet ruiner av olika slag och vidare till Takeo som ligger
öster om Angkor Thom. Det här templet blev aldrig färdigt och skulpteringen
av det blev enbart påbörjat, mest färdigt blev det på dess östra sida. Vi
gick vi högst upp, närmare 100 trappsteg till största delen på de smala
stentrappstegen som man får sätta fötterna på tvären för att få bra balans.
Väl uppe vick vi en fin vy över det lilla templet innan vi tog oss ner igen
samma väg som vi gått upp.
Nästa stopp blev Ta Prohm, ett tempel som naturen till
stor del tagit över. Vår guide tog oss bakvägen in och det är vi honom evigt
tacksamma för, ingen turist så långt ögat nådde och vi fick gå in genom en
port som många därför missar. Därefter var det till att knalla genom
djungeln fram till det magnifika lilla templet som naturen till stor del
tagit över, fascinerande är hur träden på vissa ställen håller upp byggnader
och i andra fall sprängt sönder dem. Restaurering är i full gång här och de
pusslar sakteliga ihop det som rasat. Det är verkligen fascinerande hur de
kan finna rätt bitar som hör ihop. Det här var en av dagens höjdpunkter ska
tilläggas.
Banteay Srei tempel blev sista stoppet innan en sen
lunch. Det här templet är speciellt för att det byggdes av en hårdare
stensort som är mer rosefärgad. Eftersom den är hårdare och mer tålig är
skulpteringen mer bevarad och väldigt tydlig, vilka mästerverk. Kan tänka
mig att det dessutom var långt mer arbetsamt att arbeta i detta material.
Något vi lärt oss idag är att det alltid finns två bibliotek, ett på vardera
sidan om ingången till ett tempel och att templens stomme nästintill alltid
är byggd av lavasten med sandsten utanpå. Dessutom har vi lärt oss att
Hinduiska tempel alltid byggdes med vallgrav runt och har 37 trappsteg upp
till det allra heligaste, eftersom de anser att det finns 37 steg innan man
når himlen. Här i Angkorområdet har de flesta av templen varit Hinduiska och
därefter bytt skepnad och blivit Buddistiska vilket gör att i stort sett
alla bytts ut till Buddistiska, vilka många genom århundradena stulits.
Alltså, det känns allt väldigt konstigt att ha köpt en
sån här resa som innefattar allt, speciellt när man ska äta. Vi som är vana
att bara stanna nån stans och äta det som finns i något enklare kök och
tycker det är spännande blir visade till rena, fina, egentligen helt vanliga
restauranger men det känns som vi är någon typ av VIP-människor. Guiden ser
till att vi beställer bra mat och sen betalar han den och går ut, vet inte
om han också äter eller om han bara sover. De här restaurangerna, som
antagligen är byggda för ändamålet, är nog vilsamma för guiderna och
chauffören eftersom det utanför finns hängmattor till dem att vila i (vi
kanske skulle tagit god tid på oss att äta så de fått lång vila, hihi.
Angkor Watt, så mäktigt och bevarat. Här skulle jag
lätt kunna tillbringa en hel dag och bara gå runt i alla utrymmen och ta in
hela atmosfären med alla sinnen. Templet och dess område är enormt, går man
runt vallgraven är det 12 km om jag förstod guiden rätt. Bara att gå in i
templet genom den yttre ingången ger en enorm känsla även fast jag helst
skulle vilja att det var färre med människor. Vår guide jäktade på lite och
vi förstod varför när vi kom in i det innersta. Det var en lång kö för att
få gå upp till det allra heligaste och det fick max vara 100 personer där
uppe samtidigt, man fick 15 min på sig. Jag hade ingen uppfattning av tiden
och har ingen aning om vi höll de 15 minuterna. Det var väldigt bra utsikt
över den mäktiga konstruktionen och man förundras över hantverket som kunnat
stå i många 100 år. Även här restaureras det med varsam hand som i de flesta
tempel i området.
Till slut var det bara att ta sig för att lämna templet
och bege sig mot en höjd.också ett gammalt tempel men har glömt namnet, för
att beskåda solnedgången. Guiden berättade att man kunde gå runt på baksidan
till en utsiktsplats dit sällan någon går och där kan man se Angkor Wat från
höjden vilket vi också valde att göra, det såg ut som i en saga, provade att
fotografera men här hade jag behövt en monsterkamera tror jag, hihi. Vi satt
där i lugnet och bara njöt av utsikten, solnedgången tänkte vi att vi kunde
se en annan gång någon annanstans. Vi kom ner lite tidig och istället fick
vi se solen gå ned över ett Lotusblommafält.
På kvällen var det middagsbuffé med show, lite högljutt
och många erfarenheter av kineser precis som i templen, har aldrig haft
någon speciell uppfattning men många av dem hörs, trängs, tar för sig och
knäpper selfies, de lever i nuet och fr sig själva i gemenskap.
Efter middagen åkte vi direkt till hotellet med möra
ben efter dagens över 20 000 steg.
Min plötsliga reflektion:
Nog är jag lite yrkesskadad som ser massor med
matematik i upprepningar, symmetri, former, mönster, tid och hierarki,
konstruktion mm Tänker på boken, min bibel ”Det matematiska barnet” av
Solem, Ida Heiberg
