Kamala, tisdag 10/3 - fredag 13/3

Det kändes skönt att packa för sista gången på denna resa, nästa gång vi ska flytta på oss ska vi bara in i ett hus någonstans i Kamala. Vid färjeterminalen i Kuah försökte vi göra slut på våra sista Ringgit (Malaysias valuta), det blev någon fin Whiskey och en påse med Dajm. Därefter stämplade vi ut oss ur Malaysia och hoppade på färjan över till Satun i Thailand. På färjan var de så smarta att de visade filmen "Poseidon" som handlar om en stor färja som välter av en hög våg och sedan sjunker till havets botten. Människorna kämpar för sina liv där nere i mörkret. Vi satt naturligtvis på första parkett men undvek att titta.

Framme i Satun var den viktigaste uppgiften att se till att passen blev rätt stämplade med 60 nya dagar. Kommer man land eller båtvägen får man bara 15 dagar ifall man inte har visum. Nästa uppgift var att köpa bussbiljetter till Phuket. Vi visste att en biljett skulle kosta 450 bath ifall man köpte biljett på busstationen, men då ska man ta sig dit också. På båtterminalen ville de ha 750 bath per person med transport till stationen. Vi hade träffat ett yngre, svenskt par som också skulle till Phuket och med sex personer hade vi ganska bra förhandlingsläge och lyckades få transport till busstationen och biljett till Phuket för 500 bath per person. Det var ok tyckte vi och slapp pruta med Tuc Tuc förare för att ta oss till stationen, de kan ta hutlöst betalt. Nog undrar vi om vi ändå blev blåsta på några bath någonstans.

Bussresan tog 7½ timme men gick ändå ganska snabbt. Vi pratade lite med det svenska paret, slumrade lite och jag skrev skrev ifatt på hemsidan om Ko Lipe och Langkawi. Förstod att det skulle bli svårt att skriva under första veckan i Kamala med tanke på att vi skulle träffa lillesyster Virre och co där. Det enda anmärkningsvärda som hände under bussresan var att chauffören körde som en galning vid ett par tillfällen, kändes ungefär som man var med i filmen "Speed" eller nått. Kan liva att vi fick hålla i oss och blunda i kurvorna.

Vi hoppade av bussen redan i Thalang för att slippa åka fram och tillbaka till "Phuket Town". Där letade vi efter en taxi, lättare sagt än gjort då de knappt fanns några. En Thailändsk tjej hjälpte oss att vifta till en förbipasserande taxi, den stannade och körde oss till "Kamala".

Vi packade ur oss vid SevenEleven och möttes upp av Virre och familjen med stort kramkalas. Därefter gick vi med allt bagage till "Peter Kamala Guesthouse", granne med Virre,  för att checka in. Stort, rent och snyggt, med extrasäng för 1000 bath per natt, och det finns pool. Vad fanns att fundera över.

Första dagen i Kamala körde vi en stranddag. Kan lova att antalet solstolar närmare har tredubblats på två år. Tråkigt men sant, det är på sätt och vis vårt fel som vill hit men det är synd att efterfrågan ska styra tillgången på rum och solstolar. Vore bättre att "förstöra" och bygga ut extremt på ett ställe och bevara lugnet på de flesta andra ställen. Hur som helst är lugnet på strandgatan bevarat och vår egen Mr Banana Pancake gör fortfarande mumsiga pannkakor. Det mesta är sig likt men en av favorit restaurangerna, "Paviljongen", har ökat priset en hel del medans Oiy håller priset som sist. Det stämmer också fortfarande här, ju billigare maten är desto godare är den. Måste vara för att den är lagad med glädje, kärlek och omtanke. Absolut godast är fortfarande moppestånden, vår moppetant har vi dock inte sett till. Annars kan vi nu laga supergod Thaimat själva, efter vår matlagningskurs kurs i Chiang Mai. Vi gick på matmarknaden med Virre och familjen och köpte ingredienser och lagade två rätter hemma i deras hus, en med Casewnötter och en med starka basilikablad, supergott.

Virre och co hade börjat tröttna lite på sanden och vi tyckte alla att det var skönt att bara pysa vid poolen under deras sista dagar. Dessutom var Filippa slö och dålig i magen så det var skönt för henne att vara i skuggan "hemma". Micke och jag var iväg och hyrde moppe för fem veckor framåt och tog en tur för att kolla in hus. Drömmen vore att hyra vårt gamla, men det var upptaget. Jennie hade som krav att få ett eget rum ifall det gamla huset var upptaget och vi förstår att hon behöver få vara lite ifred. Vi hittade inget större hus att hyra i området kring vårt gamla, vi letade kanske lite dåligt för något finns säkert. Vi bestämde oss för att försöka pruta ner det hus Veronica och Jimmie hyr, och flytta in då de åkt hem. Jimmie var med första svängen vi var till husförmedlarna, då tyckte de nog att det var pinsamt att sänka priset med en tredjedel jämfört med vad Virre och Jimmie betalade. Vi sa att det var ok för Jimmie att sänka priset och till slut var vi nere på vårt maxpris. Vi avvaktade ändå några dagar innan vi slutligen bestämde oss, de kunde ju sänka priset eller så kunde vi hitta något annat. 

Jimmie hyrde också moppe och papporna och de stora barnen åkte över till Patong en dag för att köpa köttfärs, kryddor och salami. Micke betalade sitt och Jimmie stod bakom i kön, plötsligt såg Micke hur Jimmie ställde sig sist i en jättelång kö. - "Vad håller han på med", tänkte Micke och frågade honom senare. - "Jo, men det stod ju Next Cassa", sade Jimmie. Han hade läst liiite snabbt, Next Customer betyder ju nästa kund, he, he. Tacoköttfärsen, med pasta blev i vilket fall en höjdarmiddag. Det finns bara en gasolplatta och en wookpanna i köket och då måste man vara lite finurlig för att lösa små bekymmer, pastan kokade vi i vattenkokaren. Alla sätt är bra.

En tok på bussen har snott min kepa.

Äntligen på bron över till Phuket.

Gänget samlat utanför SevenEleven efter kramkalas och incheckning.

Mr Banana Pancake

Kamalastranden från lilla bron.

Filippa och Jennie bygger sandslott.

Poolbad, allt blev blött.

Matmarknaden.

På paviljongen.