Lanta - Bulon, torsdag 19/2 - onsdag 25/2

Vi trivdes verkligen bra på "Khlong Klong Beach" och hade kunnat stanna många fler nätter, men lite av "forntiden" drar i oss. En av anledningarna till vår förra resa på sex månader hade faktiskt med "Khlong Dao Beach", dit vi är på väg nu, att göra. Bred, härlig strandremsa med många fina snäckor, barnvänligt, mysiga strandrestauranger, havet inpå knuten och vi bodde i bungalow för första gången. Det var dit vi från början ville den gången, men för oss blev det ändå rätt när det i slutänden blev Phuket.

Vid 12-tiden på torsdagen checkade vi in på "Lanta Summer House" och betalade för tre nätter. Sanden och stranden är finare och bredare här än på "Khlong Klong" och det är bara i södra änden av stranden det är något stenigt. Stranden är dessutom långgrund och barnvänlig, det är dock inget vi behöver numer. Det man gör här är att koppla av, ta en promenad längst stranden, plocka snäckor (de får man förståss lämna kvar), äta middag till vågornas brus medan man gräver i sanden med tårna. Den fantastiska solnedgången inte att förglömma. Vi ägnade dock den mesta tiden till skolarbete under våra dagar här. 

Det är verkligen en njutning att traska iväg barfota längst stranden för att äta middag i solnedgången. Köttbullsrestaurangen "Picasso" stod högt på Johannas önskelista, det blev där vi åt den första kvällen. Den här gången blev hon dock lite besviken på köttbullarna som var lite torra. Jennie åt stuvade makaroner som var ordentligt kryddade  med socker, hennes motdrag mot sockret blev en rejäl klick med ketchup och sedan åt så mycket hon kunde, ganska sött. Ibland vinner man, ibland förlorar man. Måste påpeka att det är ytterst sällan man blir missnöjd på maten här nere, vill man ha mer smak gör man som vi, drar på mer chili.

Middag i "Baan Saladan" (Lantas hamnstad) på Pizzarestaurangen nere vid "moppekajen" har också blivit tradition (nu tredje gången). Johanna var dock den enda av oss som beställde den supergoda Pizzan, vi andra åt Thai-mat med god aptit. Efter middagen knallade vi runt lite i "Baan Saladan" men handlade inget. Johanna hittade en snygg tröja men den var mer än tre gånger så dyr som i Bangkok, då tappar man suget. I övrigt var det som vanligt mest hundar och katter Jennie och Johanna fastnade vid.

Livet är inte alltid enkelt här nere då det även händer små olyckor. Micke lyckades tappa en coca-colaflaska på verandan så glaset yrde. Hmmm, hur tar man rätt på detta utan städmaterial. Några städerskor kom till undsättning men skadan var redan skedd, Jennie hade trampat in en liten glasbit i hälen. När verandan var avtorkad gick vi ut dit för att få bättre ljus och jag fick försöka pilla fram biten, men det gjorde ont. Vi hällde på några droppar Gin och kylde med is för att bedöva, därefter passade jag på att gräva djupt med nålen och fick fram en del glasbiten, så pass att pincetten kunde få tag om den. Biten var som en nyvässad pennudd och ca 4 mm lång, mindre skönt att ha den i hälen. Med glasbiten ute blev allt frid och fröjd igen.

En eftermiddag gick jag och Johanna längst stranden för att titta på snäckor, vi hittade en del fina som vi tog med tillbaka för att visa Jennie och Micke. Johanna hittade också några små genomskinliga larver som sprutade vatten då man klämde på dem med tån. Typiskt att kameran var hemma då vi även hittade en stor, lika dan, larv. Den hade grävt ner sig en bit i sanden, ca en decimeter stack upp ovanför. Larven eller vad det nu var svängde sakta hit och dit, tömde sig på vätska och sjönk ihop, därefter blåste den upp sig igen med vatten och fortsatte svänga runt. Häftig liten sak, (tänker inte berätta vad man kan referera till, he, he).  

Efter tre nätter på "Klong Dao" drog vi vidare till "Ko Bulon", en liten ö strax norr om "Ko Tarutao". Det går att ta sig dit med speedboat från "Ko Lanta" men vi valde landvägen, en massa timmar extra resväg. Vid 8-tiden på morgonen hämtade minibussen upp oss för vidare transport till "Trang" där vi fick byta minibuss för att ta oss till piren i "Pak Bara". Meningen var att vi skulle få vänta en timme i "Trang" på anslutningsbuss och sedan även vänta en timme i "Pak Bara" på färjan. Bra, då hinner vi äta efter vägen, tänkte vi. Så blev ej fallet. Minibussen blev ca en timme försenad redan på     "Ko Lanta" då vi fick vänta på passagerare på andra resorter. Vi kom till Trang, vid 11-tiden, den tid då minibussen skulle gå därifrån. Det var bara att snabbt som ögat flytta över bagaget till den andra minibussen, vi hann knappt gå på toa. Samma visa blev det när vi kom fram till piren i "Pak Bara" strax före kl 14. Vi fick nästan springa för att hinna med. Den information vi fått var att färjan skulle gå kl 15, men det måste ha varit fel. Vi hade inte ätit något sen frukost, gissa om vi var hungriga. Extra hungriga blev vi då vi kände den ljuvliga doften av grillad kyckling längs språngmarshen mot kajen. Hade vi bara stannat och köpt så hade färjan väntat, det är vi säkra på.

Färjan lade ut och vi såg sanddynerna sticka upp lite var stans, människor som gick på dem för att plocka mat kan jag tro, lågvatten med andra ord (nu vet vi hur Jesus gjorde då han gick på vattnet). Tio minuters färd från hamnen fick kaptenen, eller vad man ska kalla honom för, ett mobilsamtal och plötsligt vände han färjan och åkte tillbaka till piren. Klart man funderade vad som hände, har vi fått punktering eller ska vi byta båt, man vet ju aldrig. Det visade sig att på piren stod ytterligare fyra passagerare och väntade, vi hade uppenbarligen kunnat handla våra kycklingspett då vi hade chansen med tanke på att de till och med vände för att hämta folk.

För att komma iland på "Ko Bulon" var vi tvungna att byta till longtailboat strax utanför stranden, 50 bath per person, hade varit värt att simma. Vi var ganska många som skulle till "Bulon Resort", lite smarta var vi då Micke hoppade av båten snabbt som ögat för att boka rum medan vi tjejer tog hand om bagaget. En natt hade de ledigt för natten, fick Micke veta. Bäst som han stod där kom en och checkade ut och receptionisten sade att -"Nu har jag två nätter". -"Den tar vi osedd", sa Micke. Vi packade in våra saker i bungalowen och gick tillbaka till restaurangen för att äta, den var stängd mellan 15 - 18. Tjejerna nästan deppade ihop, men receptionisten såg vårt dilemma och sade att de kunde göra smörgåsar ifall vi var VÄLDIGT hungriga. Jennie och Johanna beställde varsin baguette medan jag och Micke fick klara oss med varsin stor Chang.

På vår första strandpromenad stötte vi på "dubbelAnders" och hans dotter från Sollerön. De stod och tittade på en ganska stor och fin krabba. Den ville jag ta kort på tänkte jag, det tänkte inte krabban som sprang ut mot havs. Micke tog en lång korallbit för att lura den närmare land. Det som hände var att krabban fick tag i Mickes pekfinger, han reagerade förstås blixtsnabbt och svingade iväg krabban, som flög genom luften, rakt mot mig. Tur jag hann ducka. Några kort hann jag ta på den chockade krabban innan den lommade ut till havs igen, vi skrattade åt episoden även om Micke hade lite ont i sitt finger. Ingen av oss trodde att de kunde nypa SÅ hårt.

Världen är bra liten ändå ibland, Anders och hans familj, känner igen Ida som leder ridlägret på Sollerön. Det ridläger Jennie var på i somras, och Johanna ska till sommaren. Anders döttrarna har ridit där innan de skaffat egna hästar.

"Ko Bulon" är nog så nära paradiset man kan komma, ännu så länge. Allt annat är bara att glömma. Vit sand (dock inte så där gnekig), turkost hav, koraller och fiskar ett stenkast från stranden, inga affärer, skräddare och tjatiga strandförsäljare. En liten klädshopp och någon minimart finns dock. Det är sol, bad, snorkling och pys som gäller här och det är ganska tomt på stranden. Vår lilla bungalow var helmysig och hemtrevlig, breda glipor i golvet (perfekt att städa), stor altan, sköna sängar och kuddar, vi sov gott även om fläkt var den kyla som fanns att tillgå, och då enbart mellan kl 18-04. Ja, man vaknar av att det blir tyst i fyratiden.

Ön utforskade vi genom att vandra längst de stigar vi hittade, det vi upptäckte var fler stränder, fler bungalower av varierade modeller, en liten by och en skola med ca 20 elever. Först funderade vi över var alla skolbarn kom ifrån men efter att ha sett oss omkring förstår vi att ganska många skolbarn finns på ön i den lilla bun på höjden, övriga barn kom från de intilliggande öarna fick vi veta.

Vid lågvatten, som det var på eftermiddagarna medan vi var där, kunde man gå längs klipporna och runt en udde för att ta sig till nästa strand. Den var mindre fin än vår men den steniga och kuperade promenadvägen var absolut en upplevelse. Ingen av oss hade en aning om att koraller klarar sig utan vatten några timmar innan vattnet åter stiger. Längst vandringen kunde vi också se och förstå hur ön en gång skapades, genom vulkaniskt material och att sediment trycks ihop och skiktas på varandra, häftigt tydligt syns detta (geologer beskriver nog många gånger bättre).

På "Ko Bulon" kan man stanna hur länge som helst för att njuta i en hängmatta och finna sinnesro, men efter fyra nätter (som det blev till slut med lite tur) vill vi se mer och tar oss till "Ko Tarutao" i morgon bitti.

 

Solnedgång på Khlong Dao

På pizzarestaurangen.

Yngre kille har eldshow.

Häftig insekt.

Thai hus bakom resorterna på Khlong Dao.

Äldre modell av Tuc-Tuc i Trang.

De går på vattnet :) , på sanddyner i Pak Bara.

Hungrig trollklippa utanför Pak Bara på väg mot Ko Bulon.

Avstigning på Ko Bulon.

Vår mysiga Bungalow, här är det luftigt mellan boendena.

Nyanlända och hungriga.

Liten eremit.

Mickes motståndare med starka nypor.

Skuggläge på stranden, med en bok i handen.

Slottsbygge.

Arbete pågår.

Här kan man också bo, utan rutor i fönstren.

Närmsta grannen på besök, bor i jordhåla.

Koraller, kan ses ovanför vattnet vid lågvatten.

Naturens krafter,,,,,,

,,,,,i många lager.

Stor eremit på besök, snyggt "hus".