Resedagbok

Semestern kan börja

24/2 - 25/2

Sista morgonen. Vi klev upp i ottan för att träffa vår hyresvärd och Pontus. Vi var lagom trötta när vi klev ur sängen vid sextiden efter som vi städat ur det sista efter strandfesten och lagt oss först vid två. Det gick bra att överlämna huset, de besiktade det inte ens innan de lämnade över depositionsavgiften till oss, och vi nycklarna till dem. De var förvånade över att vi städat. Thaiarna tar sitt pick och pack när de flyttar och sen får någon annan ta hand om städningen. När allt praktiskt var avklarat packade vi in i bilen, den blev överfull. Vi tackade någon där uppe för att vi skickat hem en väska trots att det var ganska dyrt då den absolut inte skulle fått plats. Vår tanke var att vi skulle lämna Kamala redan vi sju men klockan hann bli åtta innan allt och alla var på plats.

Vår första etapp var att ta oss till Ranong för att göra en visumresa över till Myanmar. Jag började att köra medan Micke slumrade. Vi stannade till på en 7eleven efter vägen och åt frukost, kyckling burgare, yoghurt, vatten och iskaffe. Lite blandad kompott kan man säga. Nyttigt också, ha, ha. Det gick fortare än vi trott att komma fram, måste säga att det går fortare och smidigare med den här bilen än det gjorde med den stora bilen vi hade när papporna var med. Vi var framme strax före halv ett och bestämde oss då för att åka över till Andaman Club i stället för att ta samma resa som sist, med långtailbåt. Både säkrare och bekvämare är den föregående resan, dessutom har vi fått rapporter om att det stinker fisk vid långtailbåtarnas hamn på eftermiddagen då fiskarna lämnat sin nattliga fångst. Att åka över till Andaman Club i stället kostar ca 700 bath (140 kr) extra för oss fyra, då räknas Jennie som vuxen, och det kan det vara värt om man vill vara lite bekväm. Det kostar 10 dollar per person att komma in i Myanmar, den sedeln ingår i biljett priset till färjan när man åker över till Andaman Club och man behöver inte fundera på att ha dem inväxlade.

På resan över såg vi bland annat en thailändsk kvinna vi sett då vi reste över sist, hon kände igen oss med och log och var så glad. Fyra svenskar till var också med på färjan, de hade åkt från Patong samma morgon och bestämde sig att stanna en natt eller två efter att vi berättat att vi varit nöjda den gången vi bott kvar. Den ena kvinnan var ifrån Vika i Dalarna och kände igen min moster från Vika Strand, världen är liten i bland, ha, ha. Vi åt bara en god lunch innan vi tog nästa färja tillbaka till Thailand. Ja, nu kan vi säga att vi varit i Thailand sex gånger faktiskt, och i Myanmar tre gånger.

Vår första tanke var att övernatta på Pathu Resort i Ranong, då det är ett så mysigt ställe, men klockan var inte mer än fyra när vi var tillbaka. Vi kollade in kartan och bestämde oss för att köra till Prachup Khirikhan, på andra kusten och drygt 30 mil från Ranong. Micke körde resten av vägen, jag var för trött och en riktig trafikfara då det kändes som ögonen gick runt i huvudet på mig. Jennie och Johanna var verkligen helt otroliga som orkade åka alla dessa, drygt 60, mil på en dag. Vi såg hur landskapet förändrades och blev grönare inåt landet, vacker solnedgång med palmskogar som bakgrund och många byar efter vägen. En "Bananby", en "Ananasby", en Melonby" och så vidare. Vi slutar aldrig förundras, även om vi börjar vänja oss, över hur människor transporterar sig och sina barn. Allt hinner vi inte dokumentera men nog vore det något att få bild på, två kvinnor med fyra barn på en moppe, den yngsta satt på den ena kvinnans axlar. Synd att kameran är lite långsam. Det var sent och mörkt när vi anlände till Pratchup Khirikan och vi hittade snart "täcken för natten". Vi åt en sen, efterlängtad middag innan vi kröp till kojs.

Alla vi tjejer sov sött till niotiden, Micke som sover mindre hade till och med hunnit med att se soluppgången. Gissa om jag också hade velat se den, vacker ser den ut på bild i alla fall. Får se till att se en i Hua Hin som jag tänkt. Dagens mål är att ta oss till Hua Hin via Khao Sam Roy Yot National Park, de tre hundra topparnas berg. Vi hoppade in i bilen och for iväg. Innan vi åkte ut ur staden fick jag syn på ett berg med ett tempel på, det ville vi se lite närmare. Vi svängde av in på en mindre väg och stannade bilen, hmm, då dök några apor upp. Jag hissade ner rutan för att knäppa ett kort på två av dem som stod i full stridsberedskap mot varandra. Precis när jag knäppte insåg vi att de inte var arga, oj, hoppsan vilken bild, det var inte meningen, fniss. Det var visst en parningsritual. En kille dök upp och ville sälja mat till aporna, det är klart vi ville mata dem och köpte två påsar. Vi klev ur för att mata dem, men döm om vår förvåning när den största apan helt plötsligt hoppade upp och snodde min matpåse. Vi fick oss ett gott skratt och Micke höll hårt i den påse vi hade kvar.

Vi for vidare genom landskapet, som börjat bli bergigare och kom så småningom fram till Nationalparken. Vi betalade in oss hela familjen, 400 bath / vuxen och 200 bath / barn (240 kr sammanlagt), och for in i parken. Om vi varit Thailändare hade vi fått ta bort en nolla på priset, det är nog rätt då vi faktiskt normalt tjänar mer än tio gånger så mycket som dem men nog känns det lite dyrt. Alla nationalparker har den prissättningen.

Jag hade läst på lite och ville gå upp till en utsiktspunkt och hade valt den som låg lägst med tanke på tjejerna, det visade sig vara ett smart drag. Vi parkerade och började gå uppför berget på en stig, Jennie var mindre imponerad och rädd att möta orm, men hon följde med. Enligt Willma Guiden finns stor chans att möta diverse vilda djur, men de höll sig nog långt ifrån oss. Någon fluga och ett förvirrat bi var vad vi såg i djurväg, kanske det var tur också även om det varit skoj att få se lite vilda djur. Hade nog blivit skraj om vi stått öga mot öga med en hjort eller vad som helst när man var utan guide. En hel del växter såg vi i alla fall, bland annat några jättekaktusar. Efter ca 45 minuter var vi, svettiga och varma, uppe på toppen och fick lön för mödan med vacker utsikt. Synd bara att vädret var disigt. Det fläktade skönt där uppe och vi satt och njöt och samlade kraft för att vandra ner igen. Den sista biten upp hade varit väldigt stening med branta avsatser, vi fick vara extra försiktiga på nervägen för att undvika skrapsår. Ner kom vi tillslut och vi var lika svettiga igen, och hungriga.

Hungriga rullade vi vidare längre in i nationalparken och svängde av in i en by där vi hittade Thaikök. De kunde knappt någon engelska alls och var nog mindre vana med farangbesök. De bästa portionerna med Ka Pat Gai (stekt ris med kyckling) brukar man få just vid sådana här kök. Vi beställde in tre portioner och fyra flaskor vatten att dela på, kan lova att det var mmm, så gott. När Micke skulle betala ropade han på Jennie -"kom och översätt". Hela kalaset gick på 95 bath (19 kr), vi trodde vi hade missuppfattat men så billigt var det. 25 bath / portion och 5 per vattenflaska. Nöjda åkte vi vidare mot en stor lugn strand med lågt vatten. Vi gick på den torrlagda strandremsan och tittade på alla småkryp, snäckor mm som fanns och det var verkligen mysigt att gå där, i stort sett ensamma, i eftermiddagssolen och bara titta.Slutligen blev vi tvungna att rulla vidare mot Hua Hin för att leta boende.